Vi har hört det för och lär få höra det igen. Relativismen är självmotsägande, subjektiv och nihilistisk. Den undergräver all tilltro till vetenskap, sanning och rättvisa. Relativisten kan inte välja mellan olika politiska uppfattningar, allt är tillåtet. Men relativister försvarar knappast auktoritära ledare, de avhåller sig inte från att kritisera (och gärna då olika absoluta uppfattningar), de tar ställning oftast för tolerans och pluralism och är inte beredda att acceptera några anspråk på eviga sanningar, vare sig dessa är religiösa, politiska eller vetenskapliga. Relativismen betonar i stället all kunskaps föränderlighet och beroende av sitt historiska, sociala och kulturella sammanhang. I den här boken, som tar ställning för ett relativiserande synsätt, tillbakavisas många av de beskyllningar som relativismen utsatts för huvudsakligen genom en diskussion av hur fyra olika tänkare från mellankrigstiden argumenterade för och försvarade relativistiska ställningstaganden på olika områden. Det handlar om antropologen Franz Boas, historikern Carl Becker, sociologen Karl Mannheim och medicinare Ludwik Fleck. I ett avslutande kapitel diskuteras och avvisas de vanligaste argumenten mot relativistiska idéer, vare sig det gäller deras påstådda självmotsägelse, godtycklighet eller oförmåga att ta ställning och kritisera. Relativism handlar om kunskapens gränser. Människan kan aldrig, hävdar relativisten, besitta absolut kunskap. De verkligt farliga människorna i världen idag är därför inte relativismens förespråkare, utan alla de som tror sig sitta inne med den slutgiltiga sanningen, oavsett hur den formuleras. I såväl politiken som inom religionen och på kunskapens område är viljan att kasta ut relativismen liktydig med ett krav på dogmatism . Bosse Holmqvist är docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.
| Format |
Häftad |
| Omfång |
301 sidor |
| Språk |
Svenska |
| Förlag |
Brutus Östlings bokf Symposion |
| Utgivningsdatum |
2009-05-07 |
| ISBN |
9789171398109 |
